Hedda Gabler

Hedda Gabler” på Dramaten i Eva Dahlmans regi 

Vi kommer in i ett rum, där det står en ensam kvinna på sidan av scenen, rak i ryggen, klädd i en 1890-tals klänning. I bakgrunden ser man en stor skärm som räcker ända upp till taket, den visar en film av ett vardagsrum, där tre välklädda män sitter i varsitt hörn.
Pjäsen Hedda Gabler handlar om en kvinna som precis gift sig med Jörgen, snarare utav medlidande än av kärlek. Det är en väldigt frustrerad kvinna som visas och hennes liv i ett samhälle fullt av social strukturer och regler, samtidigt som den präglas av män som festar och tar vad de vill ha. Detta leder till att Hedda har väldigt starka känslor och tankar. Därför bygger just den här uppsättningen så mycket på symbolik och interpretationer, för att tolka dessa känslor. I vanliga fall skulle detta vara svårt att visa, men det är där skärmen med filmsnuttarna kommer in i bilden. Med det här hjälpmedlet blir det lätt att visa Heddas virrvarr av tankar och känslor. Bakgrunden blir mörkare, när hon tänker mörka tankar, männen blir större i proportion när hon känner sig liten inombords och man kan se hur hon i hennes tankar om och om igen skjuter männen i hennes liv av frustration.
Hela pjäsen är även uppbyggd som så att de alla har ett manus som de då och då bläddrar fram och tillbaka i för att hitta rätt ställe. Detta ger intrycket av att de alla bara känner sig som roller och följer det som har skrivits åt dem.
Pjäsen är väldigt skickligt gjord, speciellt Hedda, som spelas av Electra Hallman, visar stor talang genom att vara den enda personen som faktiskt står på scen och dessutom lyckas vara i samspel helt perfekt med personerna i filmen.

Man kan säga att innehållet, i pjäsen så som i boken, är väldigt modernt, temat passar in även idag. Även om kvinnoförtrycket inte finns på samma sätt som då, är det fortfarande ett aktuellt tema. Hedda Gabler har även kallats för ”en kvinnlig Hamlet”, eftersom bägge två kämpar med frågor kring meningen om livet. Därför tycker jag att det absolut är värt att se den.

Naima Sjöholm, åk 12