haxanA

Skolans teaterklubb på svenska Filminstitutet

Den 10.1 gick skolans teaterklubb till Cinemateket för att se Häxan, en stumfilm från 1922 i regi av Benjamin Christensen. Belägen i filmhuset vid Gärdet utgör biografen en fantastisk möjlighet att visa film som inte visas på vanliga biografer. Det handlar då oftast om äldre filmer och det är dessa som går hem mest hos biografens filmintresserade kundbas. Det är sällan utsålt men ibland händer det. När vi kom dit var kön otroligt lång och alla de dryga 360 platserna i salongen fylldes. En kort presentation av filmen följde och sedan började det.

Häxan är tänkt som en skräckfilm även om den är väldigt olik dagens produktioner där mycket vikt läggs på chock och där tempot generellt sett är högre. Istället är den uppbyggd som en dokumentär indelad i olika avsnitt. Någon egentlig handling finns inte, likaså inte någon hjälte eller hjältinna att följa genom filmen. Med hjälp av de för stumfilmen karakteristiska textrutorna leds betraktaren av berättaren genom filmens delar.

Först ges en bild av den medeltida världsbilden vilken innefattar koncept såsom himmelen och helvetet. Medeltida ideér om demoner och häxor visas med hjälp olika träsnitt och sedan också i en serie scener. Christensen visar sedan sin version av hur häxprocesserna måste ha gått till. När en äldre kvinna anklagas för häxeri av en döende mans familj torteras hennes bekännelse fram. Publiken var lika tyst som filmen, det enda som hördes var livemusiken i salongen.

I sin bekännelse erkänner hon att hon flugit till Blåkulla och att några personer ur den döendes hushåll ”minsann också var där”. En kedjereaktion följer och det konstateras att varje anklagad under häxprocessernas tid förmodligen ledde till tio nya.

Av den anledningen fanns det alltid någon att mörda.

I slutet menar Christensen att många av de som anklagades troligen led av något man idag skulle klassa som psykisk ohälsa.

Filmen är på många sätt intressant. Vi kommer till det tematiska snart men jag tänkte börja med det filmtekniska. Det är nämligen lätt att bli besviken på äldre filmer om man hört att de är banbrytande och visuellt ”väldigt innovativa”. Häxan gör en dock inte besviken för den är bitvis väldigt vacker. Det ser man redan i början när den medeltida världsbilden beskrivs. Jordens kulliga yta och dalar visas med kulisser och stjärnhimlen utgörs av runda lampor som hänger från taket. Det känns som en välgjord scen och tog säkert veckor att bygga upp. Scenen när häxor på kvastar flyger till Blåkulla visar prov på avancerad trickfilmning, likaså en scen där förtrollade mynt skuttar omkring på golvet.

Dessutom bör sägas att Filminstitutets restaurerade version där färg har lagts på i enlighet med regissörens önskan förhöjer många bilder som istället för att vara svartvita skiner i gult eller blått och i en scen, den om helvetet, i rött.

När det kommer till temat och hur det gestaltades blev jag förvånad för jag trodde att det skulle kännas väldigt förlegat. Även om filmen bör ses i 20-talets anda tycker jag att den än idag uppvisar sunt förnuft i sin tolkning av häxprocesserna. Kronologiskt känns det konstigt eftersom fascismen föddes ungefär när arbetet med filmen avslutades. Vad som sedan följde var den största katastrofen i europeisk historia med världskrig och förintelseläger. Det blev en extra stark upplevelse eftersom en av de sista textrutorna i filmen sa något i stil med att häxjakten fortfarande pågår, men att bålet har bytts ut mot anstalternas tempererade duschar.

Avslutningsvis kan jag säga att det var ett mycket lyckat evenemang för Filminstitutet som för sin restaurering av Häxan belönades med en utsåld föreställning och Tyska Skolan som lyckades erbjuda sina elever chansen att beskåda ett av den svenska guldålderns filmiska mästerverk.

Jonatan Wächter, 10a